Lördagen startade med en sovmorgon, och jag vaknade utvilad och glad efter 10 timmars sömn (!!)

Helt underbart ♥

 

Tog det lugnt här hemma imorse, och begav oss sedan in till Falun för att rasta lillskrutt på Sportys Lekland.

Glad kille på leklandet som utforskade varenda liten sak, rutschekanorna var roligast! Även så mamman och pappan höll med om den saken ;)

 

Jag kommer aldrig igång på riktigt med bloggandet igen.. Jag tänker varje dag att jag ska starta datorn och skriva ett inlägg, har så mycket jag vill dela med mig av, men tiden räcker inte till.

Funderat mycket fram och tillbaka på hur jag vill göra med bloggen.. Lägga ner den? Sätta lösenord? Låta den vara som den är, och skriva när jag har tid och lust?

Än så länge får det bli det sistnämnda, så får framtiden utvisa hur det blir.. Jag vill ju liksom kunna gå tillbaka och minnas, eftersom bloggen alltid mest varit till för mig själv och varit mitt extra komihåg. Men samtidigt tråkigt när den ekar tomt.

 

För två veckor sedan började allvaret igen, efter att varit föräldraledig över ett år. Det tar ett tag innan man kommer in i dessa nya rutiner, med allt vad det innebär med jobb, dagislämningar, egentid, träning, förhållande. Jisses.

Men hursom, allt är en vanesak?

 

Eftersom jag inte hörde något från jobbet som jag så gärna ville ha, så fick jag det uppenbarligen inte. Är därför back som timmis inom barnomsorgen igen. Har börjat ringa på eftermiddagarna och tjata åt mig jobb tills dagen efter, så än så länge känns det helt okej. Att bli utringd på morgonen och stressa iväg med barn, funkar inte riktigt. Och jag mår inte heller bra av det.. Nästa vecka ska jag ringa och kolla upp det här med lasdagarna, se om dom försvunnit och jag står på noll igen eftersom det var typ 1,5 år sedan jag jobbade sist.

Förhoppningsvis har jag mina lasdagar kvar, så att jag åtminstone kan tjata åt mig ett långtidsvikariat.

 

 

Hur mycket jobb jag än söker, så får man nej tack överallt. Man tappar liksom hoppet.

 

Vi hörs imorgon, kram.

 Du lyser upp vilken grå dag som helst, älskade hjärta ♡

Trots att det varit helg emellan dagisinskolningen, så gick det toppen att lämna lillskrutt igår. Han vinkade hej då utan att fälla en endaste tår, mammahjärtat spricker av stolthet! ♡ Vi fick en bra start på vecksn med andra ord, efter dagis och några timmar hemma hos mormorn, så åkte vi till Falun och köpte oss en till bilstol. Nu när vi flyttat ut på landet och har dagis i stan, så blev vi i akut behov av en till stol så vi båda kan hämta och lämna.          Idag var Melker på dagis i 1,5 timme, vinkade hej då och sprang sedan iväg med fröken på utflykt! Skönt att se att han är så trygg redan, det gör så att min rädsla släpper lite. Han fick äta lunch där idag också, men hade mest bara petat i maten. Det var roligare att busa, försöka ställa sig upp i stolen och hälla mjölken i pipmuggen över sig själv.. Tokis.  Mamman fick tid att andas och äta lunch ifred, innan jag hämtade hem världens gladaste busfrö igen! ;)      


                                                                              Idag var jag back på friskis, så jäkla skönt att vara igång igen! Kickade igång med favvispasset såklart, som hade ändrats lite sedan vårterminen märkte jag. Men det var kanon än, jag älskar verkligen tisdagsbas passet! Underbar musik och ledaren är bäst, hon utstrålar sån positiv energi att man under en timme hoppar runt där inne i jumpasalen med ett fånigt leende på läpparna :)  

Vi är lite krassliga här hemma, Melker är småförkyld, sambons förskylning börjar gå över och jag är störtförkyld.

 

Vi beslutade oss för en myslördag igår, trots att jag egentligen hade velat åkt till gammelgården i kylan för att se på festival salute.

 

Det blev först middag bestående av potatiskroketter, fläskfile med sallad och svampsås.

 

 

Efter middagen blev det filmtitt och mys i soffan framför brasan. Med gott tilltugg, morötter med dipp, och vindruvor.

 

 

Jag har ju blivit nyttig, försöker iaf. Tanken är att tre kg ska bort innan nyår, och sedan 4 kg till innan min födelsedag. Då är jag nog någorlunda nöjd. Har slutat med godis, fikabröd, chips och läsk, samt dragit ner rejält på skräpmat, Heja mig! Har varit utan i tre veckor nu, förutom att jag syndade med en liten muffins i fredags.

Önskar att jag kommer igång på riktigt med träningen snart igen, alltid är det något som kommer emellan.. :/ Men nu jäklar kör vi, denna gång är jag motiverad! Ger jag mig fan på att fixa detta, så gör jag det också.

 

 

 

Vi har kört en innesöndag idag, mestadels legat på latsidan i soffan idag tycker jag, skönt. Måste kurera mig under kvällen, för imorgon kickar en ny vecka igång, dagisinskolningen fortsätter.

Vi har setat och kollat runt på teve och internet under eftermiddagen, vi har haft boxer och internet genom bredbandbolaget tidigare. Men idag, efter en månads förssök av dom att koppla över det hit, så har de nu kommit fram till att det inte fungerar. Vi står nu här helt utan, och måste säga upp det gamla.

Någon som kan rekommendera något väl fungerande, till bra pris?

 

 

 

Sambon har åkt på träning, och är inte hemma förrens det är läggdags.

Melker är mer vild än tam som vanligt, och håller just nu på att mer eller mindre riva placet. Trött och kinkig är han också, men jag anser att det är alldeles på tok för tidigt att lägga honom för natten redan. Måste försöka få honom att hålla ut en timme till iaf.

Nu står mister mini nedanför mig och klänger i byxbenen och vill komma upp i famnen, roa honom en timme till var det ja. Vi hörs. Kram!  ♥

 

 

 

 

 

 

I torsdags var jag på anställningsintervju. Mitt livs första, om man inte räknar med en intervju för ett sommarjobb för något år sedan.

 

Sjukt vad nervös jag var, men såhär efteråt känner jag mig nöjd. Det kändes bra.

Jag håller alla tummar och tår för att dom ringer mig under veckan som kommer, och erbjuder mig tjänsten.

Det verkar vara ett toppenställe att arbeta på, på alla plan. Jag vill verkligen ha jobbet! Jag behöver jobbet!

 

MEN, om de istället ringer upp mig för att tala om att den är tillsatt av annan sökande, så är det klart att jag kommer att bli besviken, men jag kommer ändå vara sjukt glad över att jag kom så pass långt som till en intervju. För det mina vänner, det har aldrig hänt förut. Det är stort i mitt liv.

 

 

I måndags startade inskolningen på förskolan, och det blir genast mycket påtagligare att min bebis inte längre är en bebis. Han är ett barn, som går på förskolan. Jisses.

 

Vi har två veckors inskolning, alltså veckan som varit och veckan som komma skall. 1 timme om dagen första veckan, och nu till veckan ska vi utöka tiden lite.

Allt går superbra verkligen, jag har fått lämna honom korta stunder, 10 min, 20 min och 40 min.

Första och andra gången grinade han till, men hade slutat gråta bara jag stängt dörren och han inte såg mig längre.. I fredags då jag lämnade honom i 40 minuter, så vinkade han glatt hejdå och hade spatserat runt på gården och lekt. Han fick även beröm att han har sån fin grovmotorik, mammas lilla älskling ♥

 

Än så länge trivs vi bra med personal och själva förskolan, jag hoppas och tror att det kommer fortsätta så.

Förskolan ligger inne i centrum, så vi har 1,5 mil enkel in till förskolan varje dag. Men eftersom man ändå sitter och åker in varje dag för att jobba, så känns det som att det kvittar om den ligger "långt" bort.

 

 

 

 

Det här med tiden alltså.. Det är stressigt att vara småbarnsmorsa.

Melker är inne i en riktig trots period. Hänger sig fast i mina byxben och klänger på mig hela dagarna, skriker så fort han inte får som han vill, river, nyps och drar mig i håret., testar gränser otroligt mycket, och skrattar mest åt en när man säger nej och ajaj,

Jag hoppas detta är en snabbt övergående period, för det är nästan så att jag skulle kunna sätta ut honom på facebooks bortskänkessida emellanåt.. ;) Skämt åtsido,

Men sliten, det är jag. Det är inte bara inte, att få vardagen att fungera med en liten vildning som går loss här hemma. Min snälla bebis har förvandlats till ett monster rent ut sagt, därav finns inte tiden. Allra minst tiden till att blogga, trots att jag egentligen har så mycket jag vill dela med mig av.