2009-08-09 19:33:28 Allmänt
» Kommentarer(1) «


Jag och mina tankar har setat i soffan länge nu. Tankar far runt som en karusell och sliter i mig åt olika håll.
Jag vill vara en annan jag. En annan Jennie. En Jennie som vågar saker.

Jag har kämpat många år, med självkänsla/självförtroende och att våga. Att våga lita på mig själv och att kunna ta att saker kanske inte alltid går som man har tänkt sig. Men nu är jag rent ut sagt för jävla trött på att vara jag. Jag vill inte vara hon som alltid ska fundera en massa och oroa sig innan något ens har skett.
Hon som oftast inte vågar säga Nej, med risk för att folket ska bli arga och försvinna.
Jag vill tro på mig själv, jag vill. Jag vill så mycket, men varför vågar jag inte?
Jag försöker och tänker att nu ska jag, men sedan skriker hjärnspökerna att det inte kommer gå och allt slutar skit.
Jag vågar aldrig satsa. På riktigt, till 100 %

Jag kan inte sluta att undra om jag hade vart en annan jag, om jag inte haft den uppväxten jag haft.
Hade jag vågat göra mer saker? Hade jag trott på mig själv mer? Hade jag inte tagit så illa upp vid minsta lilla tjafs med någon? Hade jag sluppit gråta och blivit jätterädd när någon höjer rösten och stirrar på mig? Hade jag inte varit tillbakadragna Jennie då?
Det är inte bara jag som haft en skittaskig barndom/uppväxt, och många säger att man inte ska skylla på uppväxten. Att släppa och gå vidare. Till en stor del har jag släppt det mycket. Tyvärr kommer minnena alltid finnas där, och jag känner mig förstörd av hur jag haft det. Jag kan inte sluta fundera.


Jag börjar få kalla fötter inför månaden på Teneriffa, då jag ska åka i November. Jag är rädd att inte kunna vara "den dom vill ha" Att inte leva upp till deras förväntningar. Just för att jag inte är den som tar egna initiativ, är apsocial, självgående.
Ena halvan av mig säger till mig att jag inte klarar det, att jag ska låta någon annan åka. Den andra delen av mig vill så gärna. Vill så gärna åka, försöka och göra så gott jag kan.. I hopp om att jag ska utvecklas ännu mer som person.

Det är fyra månader kvar tills utbildningen är slut, och jag då är färdigutbildad undersköterska.
Jag är rädd att inte få något jobb, sitta i skiten i Januari och inte ha ett öre att leva på eller att betala mina räkningar med, eller hamna på något jobb jag absolut inte trivs med och mår psykiskt dåligt av.
Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv till fullo än, jag känner en sådan fruktansvärd press och panik över att inte veta hur framtiden kommer att bli. Har jag valt rätt?
Kommer jag att få något jobb? Något jobb jag trivs med?
Min största skräck är att vara med gamlingarna och torka dom i arslet. Att bli fast där.
Jag vill våga testa, våga ta ett jobb utan att veta hur det kommer att bli.

Jag hatar att jag måste ha den kontrollen jag har, att veta exakt hur allt är. Hur det ser ut, exakt vad jag ska göra, hur lång tid saker tar osv.

Kommer jag förbli den här personen? Visst jag har utvecklats, och det är bättre nu än vad det har varit tidigare.
Det är en lång väg kvar, men kommer jag att orka fortsätta försöka utvecklas? Kan jag utvecklas mer? Känns som jag inte kommer så mycket längre än såhär i livet.

Återigen känner jag mig Liten. Som en myra som inte syns i myrstacken. Som en fis i rymden.