Är det såhär jag är?

2009-12-16 19:35:41 Allmänt
» Kommentarer(1) «


Sitter här i min ensamhet och fundelurar.. Ensamheten är skön och väl behövlig, men jag funderar aldeles för mycket när jag är ensam.
Har gråten i halsen, och jag vet inte ens varför. Lyssar på Lady Gaga-bad romance. Tänkte att en bra låt skulle pigga upp i vintermörkret lite. Ibland kan musiken hjälpa mycket, men inte just i denna sekund.
Funderar över livet, framtiden, hur allt kommer se ut om flera år framöver.
Jag försöker planera mitt liv så långt fram i tiden det bara går, vilket bara är dumt egentligen, då man aldrig kan bestämma och styra över hur livet blir fullt ut. Jag önskar man kunde.
Jag vill att allt ska vara beskymmerfitt, flyta på och fort ska det helst gå också.
Jag vill ha ett fast jobb, hus, barn, god ekonomi och allt det där. Men jag vill ha det nu. Men hur ska jag ta mig dit, hur lång tid kommer detta ta?
Har nå helt sjukt mammabegär igen, jag vill ha en bebis. Känner mig så redo man bara kan bli.. Men pengar styr allt, vilket känns för jävla jobbigt.

Jag känner mig stolt över mig själv, duktig för att ha kämpat mig igenom hela utbildningen. Och klarat det, examen på fredag. MEN, ett stort jävla men. Ändå har jag en sån hemsk ångest över att utbildningen är klar. Vad ska jag göra nu? Finner som så ingen trygghet i vardagen alls när det gäller detta ämne. Verkliga livet och arbete. Varför ska det vara så svårt att få ett jobb, säg mig det?


Jag önskar även att jag var en glad, positiv och framåt människa som vågar saker. Våga vara spontan, inte skriva upp allt som ska ske in i minsta detalj och behöva veta om saker typ fem miljarder år i förväg. Våga flytta, våga resa, våga testa nya saker.
Ibland funderar jag på om det är nåt fel på mig som ligger bakom detta, eller är det min uppväxt som ställt till så extremt för mig, eller är det bara såhär jag är?

Ibland funderar jag mycket, alldeles för mycket. Tankeverksamheten är på högvarv.

älskade du, vet du en sak?



Du har utvecklats så enormt mycket under den tid som jag lärt känna dig, och enbart till det bättre och du är en stark och bra människa. Du har klarat utbildningen enbart på grund av den du just är, inget annat. Det sviktade ett tag men det tog du dig igenom, även om det var med lite påputt så klarade du av det också. Det är klart att om du tänker så som du gör, känns det svårt och långt bort. Det kommer med tiden, när du minst anar det och när du framförallt är redo för det. Just nu kanske du inte ens är det, eftersom du just tänker och känner så som du faktiskt gör. Du vet vart jag finns, men jag är övertygad om att du kommer få en bra framtid, och det är du absolut värd..!



Kärlek, din vän