Sedan kom förkylningen, och separationsångesten.


» Kommentarer(0) «
Nu börjar det närma sig en timme, sedan jag la Melker för att sova.
Han sover fortfarande inte.
Är jag där inne med honom, klappar stjärten och smeker huvudet och ryggen så slappnar han av. Men somnar inte.
Slutar jag med det och är kvar därinne med honom, så flinar han, skrattar, sätter sig upp och vill leka.
Går jag ut, som jag gjort nu så blir han arg. Just nu sitter han i sin säng, vrålar, gapar och skriker. Hysteriskt.
Läggningarna har blivit så otroligt svåra igen, precis som vi hade det när han var ungefär 4-6 månader. Exakt samma visa då med. En otröstlig Melker.
Sedan efter det fick vi toppenläggningar, han somnade i stort sett direkt efter att han fått en flaska välling, som han alltid får i sin säng.
Förra månaden (eller var det förrförra? Man blir virrig som småbarnsmorsa) så slutade han äta på natten dessutom, efter en veckas kämpande från vår sida. Somnade runt kl. 20 på kvällen och sov sedan hela natten. Helt underbart, och jag fick känna mig utvilad.
Sedan kom förkylningen, och separationsångesten tillbaka. Rutinerna ändrar han genast. Nu vill han sova klockan 18 på kvällen, allt som oftast. Och välling vill han gärna också mysäta igen på natten. Vill stå på mig och inte ge honom nån mer nattmat, även när han är förkyld och ätit dåligt under dagen.
Men att höra det där hjärtskärande skriket, det är hemskt. Två timmar brukar det ta innan han somnar om då, av ren utmattning.
Det funkar inte riktigt, kan inte vandra runt som en zombiemorsa dagarna i ända. Lillskrutt är ju lika pigg på dagen ändå, full fart och för mig som då inte fått sova, är det sjukt krävande.
Kommentarer
Trackback