Jag kommer aldrig igång på riktigt med bloggandet igen.. Jag tänker varje dag att jag ska starta datorn och skriva ett inlägg, har så mycket jag vill dela med mig av, men tiden räcker inte till.

Funderat mycket fram och tillbaka på hur jag vill göra med bloggen.. Lägga ner den? Sätta lösenord? Låta den vara som den är, och skriva när jag har tid och lust?

Än så länge får det bli det sistnämnda, så får framtiden utvisa hur det blir.. Jag vill ju liksom kunna gå tillbaka och minnas, eftersom bloggen alltid mest varit till för mig själv och varit mitt extra komihåg. Men samtidigt tråkigt när den ekar tomt.

 

För två veckor sedan började allvaret igen, efter att varit föräldraledig över ett år. Det tar ett tag innan man kommer in i dessa nya rutiner, med allt vad det innebär med jobb, dagislämningar, egentid, träning, förhållande. Jisses.

Men hursom, allt är en vanesak?

 

Eftersom jag inte hörde något från jobbet som jag så gärna ville ha, så fick jag det uppenbarligen inte. Är därför back som timmis inom barnomsorgen igen. Har börjat ringa på eftermiddagarna och tjata åt mig jobb tills dagen efter, så än så länge känns det helt okej. Att bli utringd på morgonen och stressa iväg med barn, funkar inte riktigt. Och jag mår inte heller bra av det.. Nästa vecka ska jag ringa och kolla upp det här med lasdagarna, se om dom försvunnit och jag står på noll igen eftersom det var typ 1,5 år sedan jag jobbade sist.

Förhoppningsvis har jag mina lasdagar kvar, så att jag åtminstone kan tjata åt mig ett långtidsvikariat.

 

 

Hur mycket jobb jag än söker, så får man nej tack överallt. Man tappar liksom hoppet.